Den nyanlända och den försvunna

En mulen dag i slutet av november åkte jag hem med min nyfödda från bb. Jag satt bak i bilen, betraktade dagen/trafiken/molnen och minns att jag tänkte: "Men hur kan det fortsätta som vanligt? Ser ni inte att allt har förändrats?" Exakt på dagen två veckor efter att min lilla sett dagens ljus ringer min vän, samma vän som sov med mig på bb, som vankade mitt barn, som försökte hjälpa mig att finna ett passande namn till henom som just fötts, och som körde mig och bebisen hem den där dagen. Hen ringde lite för tidigt på morgonen för att det ska vara normalt, och säger: "P är död!"
Samma tanke, men med en helt annan innebörd upplevde jag då. "Men hur kan det fortsätta som vanligt? Vet ni inte att allt har förändrats?" Livet och döden, början och slutet, för evigt länkade samman. Jag, som är en skeptiker av rang, försöker titta mitt barn djupt i ögonen för att se om jag kan se något av min gode vän i henom. För att det ska vara begripligt, för att det ska vara någon mening med det hela. En av grundpelarna i mitt liv, som jag tagit för givet skulle vara en av grundpelarna i mitt barns liv, borta.

Det är inte okej, inte någonstans.

Jag varvar fortfarande mellan känslan av att det är ett sådant otänkbart scenario att det omöjligen kan ha inträffat, och den fulla insikten som slår an i något väldigt djupt inne i mig, allt djupare och mer avskalat ju längre tid som passerar. De stunder då insikten drabbar mig kommer alla känslorna.

Den lilla personen som följde med mig hem från bb skulle vara den som kom med balansen. Men jag borde ha lärt mig så mycket av livet vid det här laget att man aldrig kan förutspå vad som ska ske. Som när sådana här saker sker, så följer ringar på vattnet. Jag minns att jag skrämdes av tanken på just dessa ringar när det precis skett. Balansen rubbas, folk försvinner ut i periferin, andra människor kliver närmre.

Här sitter jag nu, med en ny liten människa att lära känna, en vän som jag bara kan minnas, och två helt nya stjärnfamiljer som jag inte hade föreställt mig skulle komma i just denna skepnad. 

Jag bakar tydligen mer än jag reflekterar för tillfället...

... och gästbloggar på bästa Fridas Vegofamiljen-blogg.

Äppelpaj med en touch av havssalt...

 Brownie cupcakes att dö för...

... och god-bröd. 

Inte så GI här inte... 

Gravid kvinna = feminin arketyp

Femininitet = Accesoarer, smink, hårlöshet

Babycenter har gjort en app som på många sätt är informativ och ger bra tips på vad en kan tänka på under graviditeten när det gäller allt från kost, till förlossningsställningar. Tyvärr så vägrar jag använda mig av den appen sedan jag upptäckte följande: 

Förbjudet att överträda din givna könsroll

En dag på jobbet klädde jag mig ganska avspänt i löst sittande chinos och linne, och hade håret uppnålat så att det såg ut som att jag var kortklippt. En av mina elever sa då till mig: "Ta inte illa upp, men du ser rätt gay ut idag. Du ser liksom lite ut som en kille." Jag blev lite full i skratt över elevens rättframhet, samtidigt ganska nöjd och glad över att få känna mig lite könsöverskridande i mitt uttryck, något jag så sällan lyckas med även om jag ibland önskar få göra det. Min kollega som stod bredvid och överhörde samtalet reagerade i stället med att bli lätt bestört och tydligt stressad över situationen, rädd att jag skulle känna mig kränkt. Kollegan försökte kompensera och skyla över det eleven sagt med att hen inte alls höll med och att jag visst var fin. Trots att jag inte alls uppfattade någon värdering i elevens uttalande, utan det jag hörde var ett rättframt konstaterande.

Själv tycker jag generellt att det är otroligt vackert, spännande och fascinerande med könsrollsöverskridande uttryck. Men jag märker att många människor blir stressade när någon är svår att bedöma. Det liksom är höjden av pinsamhet om en misslyckas med att könskategorisera människor, eller om någon påtalar att en person på något sätt frångår sin könsroll. Att säga till någon att hen har en egenskap eller ett uttryck som traditionellt tillhör det motsatta könet är detsamma som en förolämpning.

Lite tankar om biologi

Jag har gått några gånger i en singelmammagrupp för att träffa personer i liknande situation. Gruppen bestod av en blandning av kvinnor som mer eller mindre "råkat" bli gravida på det gamla vanligaste sättet, och de som gjort som jag: genom assisterad insemination på klinik. Gemensamt hos samtliga var en längtan efter att få barn. En av kvinnorna hade inseminerats både med donerade ägg och spermier. Vid flera tillfällen sa hon lite urskuldande att hon inte var genetisk förälder till barnet i magen. Jag förstod först inte vad hon menade, och när insikten sedan slog mig så tyckte jag att det var så sorgligt. Att hetsen på genetiskt ursprung var så starkt förankrat i henne att hon inte kunde bortse från det, trots att hon rent biologiskt bär barnet i sin egen kropp och ingen annan kommer att kunna påstå att hon inte är barnets förälder.

Biologi kan endast vara viktigt hos heterosexuella par där båda har den fysiska förmågan att reproducera sig och är kompatibla med varandra. Alla som inte faller inom den kategorin måste ställas inför en omvärdering av vikten av biologi: homosexuella par, heterosexuella par där ena parten är transperson, heterosexuella par varav den ena parten (eller båda) av någon fysisk anledning inte har fungerande sädesceller, par som av olika anledningar väljer att adoptera, styvföräldrar som verkligen knyter an till sin partners barn, osv.

Jag är övertygad om att anknytning och föräldraskap handlar om fysisk och mental närvaro och närhet, inte biologi.

Gratisloppis som protest mot överkonsumtion

"Det är ett sätt att visa att man kan ge varandra saker, att man har saker man inte behöver och att platser kan göras väsentliga till någonting annat än konsumtion."

Medan jag tänker att jag ska sluta överkonsumera, så fort jag bara införskaffat det och det, och oj, jag kunde visst inte låta bli att köpa de där snygga kängorna först... och bara bara den där prylen/pinalen/grejen till min kommande bebis, så finns det människor där ute som bara gör. Läser i gårdagens DN om ett gäng aktivister som tagit initiativ till en gratisloppis i Hagsätra som en protest mot överkonsumtionen i vårt samhälle. Jag blir stolt och glad när jag hör sådant, och skäms lite för att jag vet att jag kan bättre...

Gröna villan i Örby

Besökte Gröna villan i Örby för någon vecka sedan. Gröna villan säljer begagnade kläder och saker för barn, och de har verkligen ALLT en kan tänkas behöva under barnets första 10 år: kläder för alla årstider, bärsjalar, leksaker, spjälsängar, skridskor, you name it.  Otroligt prydligt och kategoriserat så att en lätt hittar det en är ute efter. Det enda som är synd är att alla kläder är uppdelade både i flick- och pojkkläder och efter storlek. Det visade sig vara väldigt opraktiskt om en som jag vill besluta själv vad jag vill klä mitt barn i och inte låta butiken bestämma. Det innebar att jag först fick titta på exempelvis bodys vid pojkkläder stl 56-68, sedan gå till ett annat hörn för att titta på bodys vid flickkäder i samma storlek, och så vidare till de respektive större storlekarna för varje kön.

Så, plus för recykling till relativt bra priser, men minus för könsstereotyp uppdelning. 

Det blev ett pinup-bord!

I rastlös väntan på att den där lilla människan i min mage ska komma ut så inleds härhemma diverse projekt. Mitt lite trista loppisbord som jag köpte för 40 kr för ett gäng år sedan fick ingå äktenskap med de utdragna sidorna från en gammal pinupkalender. Jag är väldigt förtjust i gamla pinupbilder. Det är något med estetiken men också det ironiska i dem. Hur som helst avvände jag decoupagelack och voíla! Ett nytt soffbord. Det blev lite bubbligt här och var, men det stör mig inte att det ser lite hemmagjort ut. Det var otroligt roligt att göra.

Fashion has no gender!

(lånad bild)

Mercedes: Is that a men's sweater?
Kurt: Fashion has no gender!

Jag ä l s k a r de könsrollsöverskridande rollkaraktärerna i Glee!!

Lite som porr...

Min ultimata avkoppling är att bläddra i inredningstidningar. Jag läser inte ett ord i dessa, utan bara ligger under filt och tittar på vackra ljuva föremål och trånar, gärna inmundigandes något mindre hälsosamt. (Om jag vill bli språkligt stimulerad läser jag en skönlitterär bok.) Nu har det dykt upp, kanske den bästa, inredningstidningen hittills på marknaden: Retro. Tror att den går under Hus och Hems regi. Helt nördigt kan den innehålla flera sidors reportage om pinnstolar, Ikeas lampor genom årtiondena etc. 

Efterlysning

Såg denna på tradera häromdagen. Mitt hjärta bultade, mina händer skakade, förälskelsen var total och mycket innerlig. Budade, men vann inte. Så nu efterlyser jag denna lampa, eller liknande. Jag B E H Ö V E R en citrongul 60-talslampa i mitt liv för att det ska bli komplett!!!

(Jag vet, det går verkligen skitdåligt med mitt konsumtionsstopp!)  

Jag: en groupie...

För en liten stund sedan kändisspotade jag bästa, coolaste, snygga Lady Dahmer på Coop. Vi står i samma kö och mitt hjärta dunkar lite lite snabbare. Står och velar om jag ska säga något, eller om jag skulle fortsätta försynt stå och skicka uppskattande blickar som hon förhoppningsvis skulle tolka som "Hej, jag tycker du har bra värderingar.". Men så mindes jag min pakt med mig själv att agera när jag reagerar, och att det inte bara ska innebära att skriva argmail när jag blir upprörd över något, utan även säga till personer när jag tycker att de gör något bra. Så jag vänder mig mot henne och säger "Med risk för att låta töntig, men jag måste bara säga att din blogg är fantastisk! Jag läser den nitiskt." Sen vände jag på klacken och gick jättesnabbt och mycket generad, men glad, därifrån.

Femism for dummies

Jag har lite dålig koll på vad som skiljer de olika feministiska inriktningarna åt, så ägnar detta inlägg åt att kortfattat försöka klargöra skillnaderna. 

Särartsfeminism

Män och kvinnor är av naturen olika och därför har vi olika behov, egenskaper och roller i samhället. Alltså män är biologiskt mer lämpade att göra vissa sysslor och yrken och kvinnor andra. Det viktigaste är att män och kvinnor och deras sysslor värderas lika. 

Likhetsfeminism

Könsroller är i första hand socialt konstruerade, inte biologiska, och därmed kulturberoende. Tanken med likhetsfeminismen är just att människor inte ska begränsas av sin könstillhörighet. 

Anarkafeminism

Det hierarktiska patriarkatet vi lever i är det grundläggande problemet i samhället. Syftet är inte att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan strävan ligger i att avskaffa makten. Det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.

Liberalfeminism

Jämställdhet ska ske genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är främst att kvinnor inte har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.

Socialistisk feminism

Alla förtryck hänger samman: kön, klass och etnicitet, och bör avskaffas genom socialistisk kamp. 

Radikalfeminismen 

Den patriarkala strukturen är så djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion, politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Även viktigt att utveckla språket så att det inkluderar kvinnor och deras erfarenheter. 

Queerfeminism

Både kön och sexualitet är en social konstruktion. De båda påverkas av olika tider och kulturer. Heteronormativiteten är central i könsmaktsordningen. 

(Har på ett icke källkritiskt sätt nyttjat wikipedia till detta inlägg, och blir gärna rättad om det finns faktafel ovan.)

Före ordning kommer kaos?

Stjärnfamilj

"Begreppet stjärnfamilj beskriver en familj där omtanke, respekt, kärlek och ansvar är viktigare än den yttre formen. Denna familj kan bestå av en eller flera vuxna och banden mellan vuxna och barn och mellan syskon bygger inte alltid på biologi. I begreppet ryms regnbågs-, enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnbågs-, poly-, adoptiv-, extended-, donations-, med mera- familj likaväl som den barnlösa familjen. 

Begreppet har tillkommit som en reaktion på begreppet kärnfamilj och den innebörd och de värderingar som förknippas med denna, samt den exkludering av andra familjekonstellationer som det begreppet innebär."  
(Beskrivning tagen från facebookgruppen "Värna stjärnfamiljen")


Jag är uppvuxen i en släkt där konflikter var vardagsmat och kommunikation en bristvara. Man talade aldrig ut om den aktuella konflikten, utan bröt i stället kontakten i ett par år, och blev sams när den ene kände sig klar med gruffet och lyfte telefonluren, sen fortsatte man som om inget hade hänt. Om det inte var för illa, då bröts kontakten för gott. Från när jag var så där i 12-årsåldern minns jag en känsla av att det inte riktigt borde se ut så där, en känsla som växte sig starkare ju äldre jag blev. Även jag har följt min släkts mönster och brutit där jag inte känner att relationerna är jämlika och respektfulla, och där jag känt att arbetet med relationerna kräver mycket mer än vad det ger tillbaka. Att fortsätta delta i det mönstret bara för att vi är "blodsbandssläkt" har aldrig varit ett tillräckligt starkt argument för mig. 


Däremot har jag med åren skapat fantastiska familjeband till mina vänner. Familjeband som är trygga, stabila, ömsesidiga, respektfulla och innehåller mycket värme. Det är med dem jag firar jular och andra högtider. Det är de som tagit emot mig när jag fallit, och som ringt varje vecka tills de hört att jag är på fötter igen. Det är av dem jag kan få ett sms där det står "Nu ringer jag polisen" om jag varit dålig på att höra av mig. Det är de som säger: "Om du får ett barn med kolik, eller om det är tufft i början, så får du flytta hem till oss ett tag. Det bara är så!"


Stjärnfamiljer är den ultimata familjekonstellationen.  

I min mage bor en mycket liten människa...

... som sparkar så att magen står åt alla håll och kanter. Den lilla människan beräknas komma ut någon gång i november.

Mitt barn är mycket välplanerat. Jag den starka längtan efter ett barn kickade in för 1,5 år sedan funderade intensivt igenom om jag var redo att ta steget att skaffa barn på egen hand. Jag analyserade mitt liv och ventilerade med nära och kära för att få respons för mina tankar. För att jag ska känna trygghet behöver jag ett jobb som jag tycker mycket om, och en ekonomi som lämnar utrymme för oväntade utgifter, sparande och det lilla extra någon gång ibland. Ett hem som är mitt, som är fint och som innehåller det nödvändigaste. Ett tryggt kärleksfullt kontaktnät med mycket stöd, och en bonus möjlighet till lite avlastning någon gång ibland (med det sagt inte nödvändigt ett kontaktnät som består av blodsband, utan i mitt fall mycket goda vänner). Ett inre harmoniskt lugn. Allt det insåg jag fanns där, det enda som saknades var en partner. Alltså stod jag plötsligt i ett valet att vänta in en partner för att inom ett mycket oklart tidspann få barn, eller försöka skaffa barn själv och vänta in en livskamrat i lugn och ro. Så här sitter jag nu, med bara några få veckor kvar innan jag blir en förälder, mycket glad och trygg med mitt beslut att skaffa barn på egen hand. 

Den lilla människan har kommit till genom att jag for till Köpenhamn och inseminerade på klinik, alltså genom sk assisterad insemination, som jag bekostade själv. I Sverige finns det nämligen en lag som säger att jag inte får inseminera i vårt avlånga land, eftersom jag inte lever med någon partner. I våras fick partierna rösta om lagförslaget igen för att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera även i Sverige. Det tyckte inte Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var någon bra idé.

... och så hände det... Återfallet.

Jag skulle vilja säga att jag på ett konsekvent och målmedvetet sätt hållit mitt eget löfte till mig själv, att inte alls ägna mig åt överflödskonsumtion. Så är inte fallet.

Plötsligt fann jag mig själv framför ett skyltfönster, längtansfullt blickande på dessa underbara kängor, som förföriskt sneglade tillbaka.

Nu står de i min hall, helt ljuvliga.

Hen

Jag är ivrig förespråkare för användande av pronomenet hen som komplettering till hon och han. Visst känns det knepigt till en början att få in det på ett naturligt sätt i mitt talade språk, något lättare i det skrivna. Det som får mig att enträget försöka få in det i mitt vardagsspråk är att ordet hen är respektfullt och breddar utrymmet lite. Men som alla nya ting som inte är tekniska prylar, så råder det en del skepsism. Jag har idag läst följande "argument" på nätet för att ordet inte borde existera:
"Hen betyder höna på engelska." Jaha?
 "Varför ska båda könen vara exakt lika?" Dvs. om vi för in ett könsneutralt pronomen i språket kommer våra barns genitalier ramla av och de kommer förvandlas till personlighetslösa neutrum.
 "Ingen säger hen." Låtom oss hålla på traditionen aka Men alla andra får...!!
"Hen, hahaha. Vad blir nästa, kalla hunden för dem???" Om vi för in ett nytt ord, så kommer det att rubba världs- och språkordningen och fullkomlig anarki kommer att råda. Jag skulle gissa att samma rädsla rådde när några kvinnor bröt normen och började använda byxor. Hur skulle en nu veta vem som var kvinna och vem som var man? 


Jag försöker använda hen och henom som uttryck när: 

• jag inte vet vad en person vill benämnas som och känner sig bekväm i. 
• jag inte vet vad en person som jag inte träffat än har för kön, t ex ny kollega som ska anställas, läkare etc. 
• av hänsyn till barn som jag skriver om t ex på bloggen. 
• när det inte är relevant vad personen har för kön i frågan.
• ofödda barn vars kön, varken det biologiska eller det sociala, jag ej vet. 

Det handlar alltså inte om, genom att föra in ett könsneutralt ord som kompletterar hon och han, att syftet är att göra folk till personlighetslösa neutrum. Snippor och snoppar kommer att sitta där de sitter. De flesta av våra barn under vår livstid kommer att fortsätta definiera sig enligt sitt kön och väldigt många kommer (sorgligt nog) att socialiseras in i snäva könsroller. Det enda ordet gör är att öppna upp för hänsyn och respekt för de som inte känner att de passar in de stereotyper som finns, och att fokus dras lite mer från könet på personen till själva frågan i diskussioner. 

Någon briljant person fick in en text i Nationella provet för årskurs 9 för ett par år sedan. Det innebär att hela Sveriges 15-åringar det året fick ett nytt ord i sitt vokabulär. Snyggt, säger jag. Jag förutspår att det nya pronomenet hen kommer att upptas i SAOL inom 5 år. 

"Det är JAG som inte passar!"

Nemi: "Hittar du inget som passar?"
Cyan: "Det är JAG som inte passar!"