Lite tankar om biologi

Jag har gått några gånger i en singelmammagrupp för att träffa personer i liknande situation. Gruppen bestod av en blandning av kvinnor som mer eller mindre "råkat" bli gravida på det gamla vanligaste sättet, och de som gjort som jag: genom assisterad insemination på klinik. Gemensamt hos samtliga var en längtan efter att få barn. En av kvinnorna hade inseminerats både med donerade ägg och spermier. Vid flera tillfällen sa hon lite urskuldande att hon inte var genetisk förälder till barnet i magen. Jag förstod först inte vad hon menade, och när insikten sedan slog mig så tyckte jag att det var så sorgligt. Att hetsen på genetiskt ursprung var så starkt förankrat i henne att hon inte kunde bortse från det, trots att hon rent biologiskt bär barnet i sin egen kropp och ingen annan kommer att kunna påstå att hon inte är barnets förälder.

Biologi kan endast vara viktigt hos heterosexuella par där båda har den fysiska förmågan att reproducera sig och är kompatibla med varandra. Alla som inte faller inom den kategorin måste ställas inför en omvärdering av vikten av biologi: homosexuella par, heterosexuella par där ena parten är transperson, heterosexuella par varav den ena parten (eller båda) av någon fysisk anledning inte har fungerande sädesceller, par som av olika anledningar väljer att adoptera, styvföräldrar som verkligen knyter an till sin partners barn, osv.

Jag är övertygad om att anknytning och föräldraskap handlar om fysisk och mental närvaro och närhet, inte biologi.

Ett av världens mest jämställda länder?

Min farmor, 75 år gammal och uppvuxen på finska landsbygden, har precis upptäckt att det finns stora orättvisor i vårt samhälle: "Jag läste i tidningen att v a n l i g a par får betala 300 kr för att få inseminera, medan lesbo (hon försöker...) kan få betala upp till 12 000 för samma hjälp. Det är orättvist i lagen." (sagt med påtaglig finsk brytning) Ja, så är det farmor. Lesbiska måste också (närstående)adoptera sina egna barn (bra artikel i DN förra veckan, som tyvärr inte ligger på nätet) om de inseminerar i t ex Danmark. 


Aftonbladet har en artikel som gäller samma fråga.
Likaså Ottar. 

"Ge regnbågsbarnen samma rättigheter!"

Med en känsla av skam medger jag att jag idag lade ner tidningen Mama i kundkorgen i mataffären. Det finns ytterst få magasin som jag känner att jag kan köpa med gott samvete, eftersom de oftast är mycket normativa och bidrar till att bibehålla och förstärka könsstereotyper. Tidningen Mama riktar sig till heterosexuella gravida kvinnor som lever i tvåsamhet med en man. Så hur nu denna tidning hamnade i min kundkorg... Ja, hur som... I just denna upplaga (nr 9 juli 2011) finns det dock en mycket viktig artikel. Nästan längst bak i tidningen, inklämd mellan två annonssidor hittas ensides gästkrönika vars rubrik lyder "Ge regnbågsbarnen samma rättigheter". Den tar upp ett allvarligt, men i stort sett osynligt, problem i Sverige idag. Nämligen följande: Två kvinnor som väljer att skaffa barn tillsammans med hjälp av insemination i Danmark är inte skyddade enligt svensk lag, oavsett och de är gifta eller ej. Betänk att spontangraviditet inte sker i lesbiska relationer, utan det krävs alltid en längre beslutsprocess där bägge parter måste stå för beslutet. 

Trots att de lever i en tvåsam relation, har beslutat, planerat, ekonomiskt bekostat och genomgått en graviditet ihop är inte båda föräldrarna juridiska föräldrar. För att båda föräldrarna ska bli juridiska föräldrar och få samma rättigheter och skyldigheter i sitt föräldraskap måste det till en närståendeadoption som inte kan träda i kraft förrän barnet är ute och faderskapsutredning utförd och klar. Det innebär att det sker att ena partern backar ur. Dvs den partnern som inte är den som bär barnet i sitt kropp kan ångra sig efter att barnet blivit till och rentav fött, och varken barnet eller den föräldern som burit barnet kan göra något. Det kan också ske att den gravida föräldern ångrar sig, och vill ha alla rättigheter själv, vilket leder till att den andre blir ifråntaen sitt barn och sitt föräldrarskap, utan att kunna göra något åt det.