Femism for dummies

Jag har lite dålig koll på vad som skiljer de olika feministiska inriktningarna åt, så ägnar detta inlägg åt att kortfattat försöka klargöra skillnaderna. 

Särartsfeminism

Män och kvinnor är av naturen olika och därför har vi olika behov, egenskaper och roller i samhället. Alltså män är biologiskt mer lämpade att göra vissa sysslor och yrken och kvinnor andra. Det viktigaste är att män och kvinnor och deras sysslor värderas lika. 

Likhetsfeminism

Könsroller är i första hand socialt konstruerade, inte biologiska, och därmed kulturberoende. Tanken med likhetsfeminismen är just att människor inte ska begränsas av sin könstillhörighet. 

Anarkafeminism

Det hierarktiska patriarkatet vi lever i är det grundläggande problemet i samhället. Syftet är inte att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan strävan ligger i att avskaffa makten. Det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.

Liberalfeminism

Jämställdhet ska ske genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är främst att kvinnor inte har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.

Socialistisk feminism

Alla förtryck hänger samman: kön, klass och etnicitet, och bör avskaffas genom socialistisk kamp. 

Radikalfeminismen 

Den patriarkala strukturen är så djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion, politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Även viktigt att utveckla språket så att det inkluderar kvinnor och deras erfarenheter. 

Queerfeminism

Både kön och sexualitet är en social konstruktion. De båda påverkas av olika tider och kulturer. Heteronormativiteten är central i könsmaktsordningen. 

(Har på ett icke källkritiskt sätt nyttjat wikipedia till detta inlägg, och blir gärna rättad om det finns faktafel ovan.)

Före ordning kommer kaos?

Stjärnfamilj

"Begreppet stjärnfamilj beskriver en familj där omtanke, respekt, kärlek och ansvar är viktigare än den yttre formen. Denna familj kan bestå av en eller flera vuxna och banden mellan vuxna och barn och mellan syskon bygger inte alltid på biologi. I begreppet ryms regnbågs-, enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnbågs-, poly-, adoptiv-, extended-, donations-, med mera- familj likaväl som den barnlösa familjen. 

Begreppet har tillkommit som en reaktion på begreppet kärnfamilj och den innebörd och de värderingar som förknippas med denna, samt den exkludering av andra familjekonstellationer som det begreppet innebär."  
(Beskrivning tagen från facebookgruppen "Värna stjärnfamiljen")


Jag är uppvuxen i en släkt där konflikter var vardagsmat och kommunikation en bristvara. Man talade aldrig ut om den aktuella konflikten, utan bröt i stället kontakten i ett par år, och blev sams när den ene kände sig klar med gruffet och lyfte telefonluren, sen fortsatte man som om inget hade hänt. Om det inte var för illa, då bröts kontakten för gott. Från när jag var så där i 12-årsåldern minns jag en känsla av att det inte riktigt borde se ut så där, en känsla som växte sig starkare ju äldre jag blev. Även jag har följt min släkts mönster och brutit där jag inte känner att relationerna är jämlika och respektfulla, och där jag känt att arbetet med relationerna kräver mycket mer än vad det ger tillbaka. Att fortsätta delta i det mönstret bara för att vi är "blodsbandssläkt" har aldrig varit ett tillräckligt starkt argument för mig. 


Däremot har jag med åren skapat fantastiska familjeband till mina vänner. Familjeband som är trygga, stabila, ömsesidiga, respektfulla och innehåller mycket värme. Det är med dem jag firar jular och andra högtider. Det är de som tagit emot mig när jag fallit, och som ringt varje vecka tills de hört att jag är på fötter igen. Det är av dem jag kan få ett sms där det står "Nu ringer jag polisen" om jag varit dålig på att höra av mig. Det är de som säger: "Om du får ett barn med kolik, eller om det är tufft i början, så får du flytta hem till oss ett tag. Det bara är så!"


Stjärnfamiljer är den ultimata familjekonstellationen.  

I min mage bor en mycket liten människa...

... som sparkar så att magen står åt alla håll och kanter. Den lilla människan beräknas komma ut någon gång i november.

Mitt barn är mycket välplanerat. Jag den starka längtan efter ett barn kickade in för 1,5 år sedan funderade intensivt igenom om jag var redo att ta steget att skaffa barn på egen hand. Jag analyserade mitt liv och ventilerade med nära och kära för att få respons för mina tankar. För att jag ska känna trygghet behöver jag ett jobb som jag tycker mycket om, och en ekonomi som lämnar utrymme för oväntade utgifter, sparande och det lilla extra någon gång ibland. Ett hem som är mitt, som är fint och som innehåller det nödvändigaste. Ett tryggt kärleksfullt kontaktnät med mycket stöd, och en bonus möjlighet till lite avlastning någon gång ibland (med det sagt inte nödvändigt ett kontaktnät som består av blodsband, utan i mitt fall mycket goda vänner). Ett inre harmoniskt lugn. Allt det insåg jag fanns där, det enda som saknades var en partner. Alltså stod jag plötsligt i ett valet att vänta in en partner för att inom ett mycket oklart tidspann få barn, eller försöka skaffa barn själv och vänta in en livskamrat i lugn och ro. Så här sitter jag nu, med bara några få veckor kvar innan jag blir en förälder, mycket glad och trygg med mitt beslut att skaffa barn på egen hand. 

Den lilla människan har kommit till genom att jag for till Köpenhamn och inseminerade på klinik, alltså genom sk assisterad insemination, som jag bekostade själv. I Sverige finns det nämligen en lag som säger att jag inte får inseminera i vårt avlånga land, eftersom jag inte lever med någon partner. I våras fick partierna rösta om lagförslaget igen för att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera även i Sverige. Det tyckte inte Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var någon bra idé.

... och så hände det... Återfallet.

Jag skulle vilja säga att jag på ett konsekvent och målmedvetet sätt hållit mitt eget löfte till mig själv, att inte alls ägna mig åt överflödskonsumtion. Så är inte fallet.

Plötsligt fann jag mig själv framför ett skyltfönster, längtansfullt blickande på dessa underbara kängor, som förföriskt sneglade tillbaka.

Nu står de i min hall, helt ljuvliga.

Hen

Jag är ivrig förespråkare för användande av pronomenet hen som komplettering till hon och han. Visst känns det knepigt till en början att få in det på ett naturligt sätt i mitt talade språk, något lättare i det skrivna. Det som får mig att enträget försöka få in det i mitt vardagsspråk är att ordet hen är respektfullt och breddar utrymmet lite. Men som alla nya ting som inte är tekniska prylar, så råder det en del skepsism. Jag har idag läst följande "argument" på nätet för att ordet inte borde existera:
"Hen betyder höna på engelska." Jaha?
 "Varför ska båda könen vara exakt lika?" Dvs. om vi för in ett könsneutralt pronomen i språket kommer våra barns genitalier ramla av och de kommer förvandlas till personlighetslösa neutrum.
 "Ingen säger hen." Låtom oss hålla på traditionen aka Men alla andra får...!!
"Hen, hahaha. Vad blir nästa, kalla hunden för dem???" Om vi för in ett nytt ord, så kommer det att rubba världs- och språkordningen och fullkomlig anarki kommer att råda. Jag skulle gissa att samma rädsla rådde när några kvinnor bröt normen och började använda byxor. Hur skulle en nu veta vem som var kvinna och vem som var man? 


Jag försöker använda hen och henom som uttryck när: 

• jag inte vet vad en person vill benämnas som och känner sig bekväm i. 
• jag inte vet vad en person som jag inte träffat än har för kön, t ex ny kollega som ska anställas, läkare etc. 
• av hänsyn till barn som jag skriver om t ex på bloggen. 
• när det inte är relevant vad personen har för kön i frågan.
• ofödda barn vars kön, varken det biologiska eller det sociala, jag ej vet. 

Det handlar alltså inte om, genom att föra in ett könsneutralt ord som kompletterar hon och han, att syftet är att göra folk till personlighetslösa neutrum. Snippor och snoppar kommer att sitta där de sitter. De flesta av våra barn under vår livstid kommer att fortsätta definiera sig enligt sitt kön och väldigt många kommer (sorgligt nog) att socialiseras in i snäva könsroller. Det enda ordet gör är att öppna upp för hänsyn och respekt för de som inte känner att de passar in de stereotyper som finns, och att fokus dras lite mer från könet på personen till själva frågan i diskussioner. 

Någon briljant person fick in en text i Nationella provet för årskurs 9 för ett par år sedan. Det innebär att hela Sveriges 15-åringar det året fick ett nytt ord i sitt vokabulär. Snyggt, säger jag. Jag förutspår att det nya pronomenet hen kommer att upptas i SAOL inom 5 år.