Samma tanke, men med en helt annan innebörd upplevde jag då. "Men hur kan det fortsätta som vanligt? Vet ni inte att allt har förändrats?" Livet och döden, början och slutet, för evigt länkade samman. Jag, som är en skeptiker av rang, försöker titta mitt barn djupt i ögonen för att se om jag kan se något av min gode vän i henom. För att det ska vara begripligt, för att det ska vara någon mening med det hela. En av grundpelarna i mitt liv, som jag tagit för givet skulle vara en av grundpelarna i mitt barns liv, borta.
Det är inte okej, inte någonstans.
Jag varvar fortfarande mellan känslan av att det är ett sådant otänkbart scenario att det omöjligen kan ha inträffat, och den fulla insikten som slår an i något väldigt djupt inne i mig, allt djupare och mer avskalat ju längre tid som passerar. De stunder då insikten drabbar mig kommer alla känslorna.
Den lilla personen som följde med mig hem från bb skulle vara den som kom med balansen. Men jag borde ha lärt mig så mycket av livet vid det här laget att man aldrig kan förutspå vad som ska ske. Som när sådana här saker sker, så följer ringar på vattnet. Jag minns att jag skrämdes av tanken på just dessa ringar när det precis skett. Balansen rubbas, folk försvinner ut i periferin, andra människor kliver närmre.
Här sitter jag nu, med en ny liten människa att lära känna, en vän som jag bara kan minnas, och två helt nya stjärnfamiljer som jag inte hade föreställt mig skulle komma i just denna skepnad.