tisdag 24 juli 2012

Den nyanlända och den försvunna

En mulen dag i slutet av november åkte jag hem med min nyfödda från bb. Jag satt bak i bilen, betraktade dagen/trafiken/molnen och minns att jag tänkte: "Men hur kan det fortsätta som vanligt? Ser ni inte att allt har förändrats?" Exakt på dagen två veckor efter att min lilla sett dagens ljus ringer min vän, samma vän som sov med mig på bb, som vankade mitt barn, som försökte hjälpa mig att finna ett passande namn till henom som just fötts, och som körde mig och bebisen hem den där dagen. Hen ringde lite för tidigt på morgonen för att det ska vara normalt, och säger: "P är död!"
Samma tanke, men med en helt annan innebörd upplevde jag då. "Men hur kan det fortsätta som vanligt? Vet ni inte att allt har förändrats?" Livet och döden, början och slutet, för evigt länkade samman. Jag, som är en skeptiker av rang, försöker titta mitt barn djupt i ögonen för att se om jag kan se något av min gode vän i henom. För att det ska vara begripligt, för att det ska vara någon mening med det hela. En av grundpelarna i mitt liv, som jag tagit för givet skulle vara en av grundpelarna i mitt barns liv, borta.

Det är inte okej, inte någonstans.

Jag varvar fortfarande mellan känslan av att det är ett sådant otänkbart scenario att det omöjligen kan ha inträffat, och den fulla insikten som slår an i något väldigt djupt inne i mig, allt djupare och mer avskalat ju längre tid som passerar. De stunder då insikten drabbar mig kommer alla känslorna.

Den lilla personen som följde med mig hem från bb skulle vara den som kom med balansen. Men jag borde ha lärt mig så mycket av livet vid det här laget att man aldrig kan förutspå vad som ska ske. Som när sådana här saker sker, så följer ringar på vattnet. Jag minns att jag skrämdes av tanken på just dessa ringar när det precis skett. Balansen rubbas, folk försvinner ut i periferin, andra människor kliver närmre.

Här sitter jag nu, med en ny liten människa att lära känna, en vän som jag bara kan minnas, och två helt nya stjärnfamiljer som jag inte hade föreställt mig skulle komma i just denna skepnad. 

söndag 16 oktober 2011

Gravid kvinna = feminin arketyp
Femininitet = Accesoarer, smink, hårlöshet

Babycenter har gjort en app som på många sätt är informativ och ger bra tips på vad en kan tänka på under graviditeten när det gäller allt från kost, till förlossningsställningar. Tyvärr så vägrar jag använda mig av den appen sedan jag upptäckte följande: 


Förbjudet att överträda din givna könsroll

En dag på jobbet klädde jag mig ganska avspänt i löst sittande chinos och linne, och hade håret uppnålat så att det såg ut som att jag var kortklippt. En av mina elever sa då till mig: "Ta inte illa upp, men du ser rätt gay ut idag. Du ser liksom lite ut som en kille." Jag blev lite full i skratt över elevens rättframhet, samtidigt ganska nöjd och glad över att få känna mig lite könsöverskridande i mitt uttryck, något jag så sällan lyckas med även om jag ibland önskar få göra det. Min kollega som stod bredvid och överhörde samtalet reagerade i stället med att bli lätt bestört och tydligt stressad över situationen, rädd att jag skulle känna mig kränkt. Kollegan försökte kompensera och skyla över det eleven sagt med att hen inte alls höll med och att jag visst var fin. Trots att jag inte alls uppfattade någon värdering i elevens uttalande, utan det jag hörde var ett rättframt konstaterande.

Själv tycker jag generellt att det är otroligt vackert, spännande och fascinerande med könsrollsöverskridande uttryck. Men jag märker att många människor blir stressade när någon är svår att bedöma. Det liksom är höjden av pinsamhet om en misslyckas med att könskategorisera människor, eller om någon påtalar att en person på något sätt frångår sin könsroll. Att säga till någon att hen har en egenskap eller ett uttryck som traditionellt tillhör det motsatta könet är detsamma som en förolämpning.


lördag 15 oktober 2011

Lite tankar om biologi

Jag har gått några gånger i en singelmammagrupp för att träffa personer i liknande situation. Gruppen bestod av en blandning av kvinnor som mer eller mindre "råkat" bli gravida på det gamla vanligaste sättet, och de som gjort som jag: genom assisterad insemination på klinik. Gemensamt hos samtliga var en längtan efter att få barn. En av kvinnorna hade inseminerats både med donerade ägg och spermier. Vid flera tillfällen sa hon lite urskuldande att hon inte var genetisk förälder till barnet i magen. Jag förstod först inte vad hon menade, och när insikten sedan slog mig så tyckte jag att det var så sorgligt. Att hetsen på genetiskt ursprung var så starkt förankrat i henne att hon inte kunde bortse från det, trots att hon rent biologiskt bär barnet i sin egen kropp och ingen annan kommer att kunna påstå att hon inte är barnets förälder.

Biologi kan endast vara viktigt hos heterosexuella par där båda har den fysiska förmågan att reproducera sig och är kompatibla med varandra. Alla som inte faller inom den kategorin måste ställas inför en omvärdering av vikten av biologi: homosexuella par, heterosexuella par där ena parten är transperson, heterosexuella par varav den ena parten (eller båda) av någon fysisk anledning inte har fungerande sädesceller, par som av olika anledningar väljer att adoptera, styvföräldrar som verkligen knyter an till sin partners barn, osv.

Jag är övertygad om att anknytning och föräldraskap handlar om fysisk och mental närvaro och närhet, inte biologi.

Gratisloppis som protest mot överkonsumtion

"Det är ett sätt att visa att man kan ge varandra saker, att man har saker man inte behöver och att platser kan göras väsentliga till någonting annat än konsumtion."

Medan jag tänker att jag ska sluta överkonsumera, så fort jag bara införskaffat det och det, och oj, jag kunde visst inte låta bli att köpa de där snygga kängorna först... och bara bara den där prylen/pinalen/grejen till min kommande bebis, så finns det människor där ute som bara gör. Läser i gårdagens DN om ett gäng aktivister som tagit initiativ till en gratisloppis i Hagsätra som en protest mot överkonsumtionen i vårt samhälle. Jag blir stolt och glad när jag hör sådant, och skäms lite för att jag vet att jag kan bättre...

Gröna villan i Örby

Besökte Gröna villan i Örby för någon vecka sedan. Gröna villan säljer begagnade kläder och saker för barn, och de har verkligen ALLT en kan tänkas behöva under barnets första 10 år: kläder för alla årstider, bärsjalar, leksaker, spjälsängar, skridskor, you name it.  Otroligt prydligt och kategoriserat så att en lätt hittar det en är ute efter. Det enda som är synd är att alla kläder är uppdelade både i flick- och pojkkläder och efter storlek. Det visade sig vara väldigt opraktiskt om en som jag vill besluta själv vad jag vill klä mitt barn i och inte låta butiken bestämma. Det innebar att jag först fick titta på exempelvis bodys vid pojkkläder stl 56-68, sedan gå till ett annat hörn för att titta på bodys vid flickkäder i samma storlek, och så vidare till de respektive större storlekarna för varje kön.

Så, plus för recykling till relativt bra priser, men minus för könsstereotyp uppdelning.