torsdag 29 september 2011

Femism for dummies

Jag har lite dålig koll på vad som skiljer de olika feministiska inriktningarna åt, så ägnar detta inlägg åt att kortfattat försöka klargöra skillnaderna. 

Särartsfeminism
Män och kvinnor är av naturen olika och därför har vi olika behov, egenskaper och roller i samhället. Alltså män är biologiskt mer lämpade att göra vissa sysslor och yrken och kvinnor andra. Det viktigaste är att män och kvinnor och deras sysslor värderas lika. 

Likhetsfeminism
Könsroller är i första hand socialt konstruerade, inte biologiska, och därmed kulturberoende. Tanken med likhetsfeminismen är just att människor inte ska begränsas av sin könstillhörighet. 

Anarkafeminism
Det hierarktiska patriarkatet vi lever i är det grundläggande problemet i samhället. Syftet är inte att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan strävan ligger i att avskaffa makten. Det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.

Liberalfeminism
Jämställdhet ska ske genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är främst att kvinnor inte har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.

Socialistisk feminism
Alla förtryck hänger samman: kön, klass och etnicitet, och bör avskaffas genom socialistisk kamp. 

Radikalfeminismen 
Den patriarkala strukturen är så djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion, politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Även viktigt att utveckla språket så att det inkluderar kvinnor och deras erfarenheter. 
Queerfeminism
Både kön och sexualitet är en social konstruktion. De båda påverkas av olika tider och kulturer. Heteronormativiteten är central i könsmaktsordningen. 

(Har på ett icke källkritiskt sätt nyttjat wikipedia till detta inlägg, och blir gärna rättad om det finns faktafel ovan.)

Före ordning kommer kaos?


tisdag 27 september 2011

Stjärnfamilj

"Begreppet stjärnfamilj beskriver en familj där omtanke, respekt, kärlek och ansvar är viktigare än den yttre formen. Denna familj kan bestå av en eller flera vuxna och banden mellan vuxna och barn och mellan syskon bygger inte alltid på biologi. I begreppet ryms regnbågs-, enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnbågs-, poly-, adoptiv-, extended-, donations-, med mera- familj likaväl som den barnlösa familjen. 

Begreppet har tillkommit som en reaktion på begreppet kärnfamilj och den innebörd och de värderingar som förknippas med denna, samt den exkludering av andra familjekonstellationer som det begreppet innebär."
  
(Beskrivning tagen från facebookgruppen "Värna stjärnfamiljen")


Jag är uppvuxen i en släkt där konflikter var vardagsmat och kommunikation en bristvara. Man talade aldrig ut om den aktuella konflikten, utan bröt i stället kontakten i ett par år, och blev sams när den ene kände sig klar med gruffet och lyfte telefonluren, sen fortsatte man som om inget hade hänt. Om det inte var för illa, då bröts kontakten för gott. Från när jag var så där i 12-årsåldern minns jag en känsla av att det inte riktigt borde se ut så där, en känsla som växte sig starkare ju äldre jag blev. Även jag har följt min släkts mönster och brutit där jag inte känner att relationerna är jämlika och respektfulla, och där jag känt att arbetet med relationerna kräver mycket mer än vad det ger tillbaka. Att fortsätta delta i det mönstret bara för att vi är "blodsbandssläkt" har aldrig varit ett tillräckligt starkt argument för mig. 


Däremot har jag med åren skapat fantastiska familjeband till mina vänner. Familjeband som är trygga, stabila, ömsesidiga, respektfulla och innehåller mycket värme. Det är med dem jag firar jular och andra högtider. Det är de som tagit emot mig när jag fallit, och som ringt varje vecka tills de hört att jag är på fötter igen. Det är av dem jag kan få ett sms där det står "Nu ringer jag polisen" om jag varit dålig på att höra av mig. Det är de som säger: "Om du får ett barn med kolik, eller om det är tufft i början, så får du flytta hem till oss ett tag. Det bara är så!"


Stjärnfamiljer är den ultimata familjekonstellationen.  












fredag 23 september 2011

I min mage bor en mycket liten människa...

... som sparkar så att magen står åt alla håll och kanter. Den lilla människan beräknas komma ut någon gång i november.

Mitt barn är mycket välplanerat. Jag den starka längtan efter ett barn kickade in för 1,5 år sedan funderade intensivt igenom om jag var redo att ta steget att skaffa barn på egen hand. Jag analyserade mitt liv och ventilerade med nära och kära för att få respons för mina tankar. För att jag ska känna trygghet behöver jag ett jobb som jag tycker mycket om, och en ekonomi som lämnar utrymme för oväntade utgifter, sparande och det lilla extra någon gång ibland. Ett hem som är mitt, som är fint och som innehåller det nödvändigaste. Ett tryggt kärleksfullt kontaktnät med mycket stöd, och en bonus möjlighet till lite avlastning någon gång ibland (med det sagt inte nödvändigt ett kontaktnät som består av blodsband, utan i mitt fall mycket goda vänner). Ett inre harmoniskt lugn. Allt det insåg jag fanns där, det enda som saknades var en partner. Alltså stod jag plötsligt i ett valet att vänta in en partner för att inom ett mycket oklart tidspann få barn, eller försöka skaffa barn själv och vänta in en livskamrat i lugn och ro. Så här sitter jag nu, med bara några få veckor kvar innan jag blir en förälder, mycket glad och trygg med mitt beslut att skaffa barn på egen hand. 

Den lilla människan har kommit till genom att jag for till Köpenhamn och inseminerade på klinik, alltså genom sk assisterad insemination, som jag bekostade själv. I Sverige finns det nämligen en lag som säger att jag inte får inseminera i vårt avlånga land, eftersom jag inte lever med någon partner. I våras fick partierna rösta om lagförslaget igen för att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera även i Sverige. Det tyckte inte Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var någon bra idé.

torsdag 22 september 2011

... och så hände det... Återfallet.

Jag skulle vilja säga att jag på ett konsekvent och målmedvetet sätt hållit mitt eget löfte till mig själv, att inte alls ägna mig åt överflödskonsumtion. Så är inte fallet.

Plötsligt fann jag mig själv framför ett skyltfönster, längtansfullt blickande på dessa underbara kängor, som förföriskt sneglade tillbaka.

Nu står de i min hall, helt ljuvliga.


söndag 11 september 2011

Hen


Jag är ivrig förespråkare för användande av pronomenet hen som komplettering till hon och han. Visst känns det knepigt till en början att få in det på ett naturligt sätt i mitt talade språk, något lättare i det skrivna. Det som får mig att enträget försöka få in det i mitt vardagsspråk är att ordet hen är respektfullt och breddar utrymmet lite. Men som alla nya ting som inte är tekniska prylar, så råder det en del skepsism. Jag har idag läst följande "argument" på nätet för att ordet inte borde existera:
"Hen betyder höna på engelska." Jaha?
 "Varför ska båda könen vara exakt lika?" Dvs. om vi för in ett könsneutralt pronomen i språket kommer våra barns genitalier ramla av och de kommer förvandlas till personlighetslösa neutrum.
 "Ingen säger hen." Låtom oss hålla på traditionen aka Men alla andra får...!!
"Hen, hahaha. Vad blir nästa, kalla hunden för dem???" Om vi för in ett nytt ord, så kommer det att rubba världs- och språkordningen och fullkomlig anarki kommer att råda. Jag skulle gissa att samma rädsla rådde när några kvinnor bröt normen och började använda byxor. Hur skulle en nu veta vem som var kvinna och vem som var man? 


Jag försöker använda hen och henom som uttryck när: 
  • jag inte vet vad en person vill benämnas som och känner sig bekväm i. 
  • jag inte vet vad en person som jag inte träffat än har för kön, t ex ny kollega som ska anställas, läkare etc. 
  • av hänsyn till barn som jag skriver om t ex på bloggen. 
  • när det inte är relevant vad personen har för kön i frågan.
  • ofödda barn vars kön, varken det biologiska eller det sociala, jag ej vet. 
Det handlar alltså inte om, genom att föra in ett könsneutralt ord som kompletterar hon och han, att syftet är att göra folk till personlighetslösa neutrum. Snippor och snoppar kommer att sitta där de sitter. De flesta av våra barn under vår livstid kommer att fortsätta definiera sig enligt sitt kön och väldigt många kommer (sorgligt nog) att socialiseras in i snäva könsroller. Det enda ordet gör är att öppna upp för hänsyn och respekt för de som inte känner att de passar in de stereotyper som finns, och att fokus dras lite mer från könet på personen till själva frågan i diskussioner. 

Någon briljant person fick in en text i Nationella provet för årskurs 9 för ett par år sedan. Det innebär att hela Sveriges 15-åringar det året fick ett nytt ord i sitt vokabulär. Snyggt, säger jag. Jag förutspår att det nya pronomenet hen kommer att upptas i SAOL inom 5 år. 




"Det är JAG som inte passar!"

Nemi: "Hittar du inget som passar?"
Cyan: "Det är JAG som inte passar!"

fredag 9 september 2011

En soon-to-be-ex-shopoholic? (I wish)

Att ha samma summa på kontot i slutet av denna vecka, som i början av förra är en trevlig bieffekt av ickeöverflödskonsumtion...

söndag 4 september 2011

Provokationer

Var går gränsen mellan att debattera, verka för att upplysa, framföra sin åsikt och bara raljera? Igår gick jag gick ute och påtade på min kolonilott och blev plötsligt rädd för att jag trampat folk på tårna när jag både på bloggen och på facebook barskt uttryckt min åsikt kring det där kedjebrevet som far runt en gång om året av/med/för kvinnor och som handlar om att man ska koda sin handväskas whereabouts, vilken färg på behån man har, hur länge man fixar sitt hår etc. En del av mig tycker att det är jätteroligt att diskutera, men en del av mig är så rädd, så rädd att någon ska känna sig stött. Samtidigt som jag blir alltmer provocerad av att så många människor utan att reflektera reproducerar de alltför snäva könsrollerna som råder i vårt samhälle, och jag tycker genuint att människor måste börja ifrågasätta mer och pröva andra vägar.

lördag 3 september 2011

Transpersoner och tvångssterilisering


(Bild lånad från rfsl.se)
""Könsbyte" eller könskorrigering kallas den medicinska och juridiska process transsexuella går igenom för att ändra sitt kön. Könskorrigering innebär att en person ändrar sin kropp med hjälp av operationer, hormoner och röstträning så att den bättre stämmer överens med personens könsidentitet. 
Ordet "könsbyte" kan ibland vara missvisande eftersom en transsexuell person inte byter kön utan korrigerar kroppen och sitt juridiska kön till att stämma bättre överens med hur man känner sig." (www.transformering.se)
Operationer, hormoner och röstträning. Inga konstigheter där när det gäller att förändra sin kropp så att den bättre stämmer överens med ens sociala kön. Däremot så tillkommer några andra små moment för att en transperson juridiskt ska få kalla sig för det kön en korrigerat sig till: nämligen tvångssterilisering utan möjlighet att frysa in ägg eller spermier. Ägg/spermier som skulle kunna användas till att inseminera sin eventuella partner, och på det sättet ha samma möjligheter som resten av Sveriges befolkning med fysisk möjlighet, att skaffa biologiska barn (om en nu tycker att genetik är viktigt). 
Jag har inte riktigt fått svar på mina frågor kring om det finns någon rent fysisk faktor som påverkar välbefinnandet hos transpersonen om denne behåller sina fortplantningsorgan. Det skulle jag gärna vilja veta mer om. Men om det nu skulle vara så, så finns det ju ingen anledning till att en inte får frysa in ägg och spermier. 
Förutom tvångssteriliseringarna säger den snart 40 år gamla lagen att en måste vara ogift. Vilket i praktiken innebär att det krävs en skilsmässa för att få genomgå sin process. Logiken i detta?
Sammanfattning: Snipp snipp, klipp bort fortplantningsorganen. Och snipp snipp, klipp bort din fru/man så ska vi se att det går att knappa in det nya personnumret i datasystemet. Det blir så komplicerat annars i det byråkratiska systemet. 

torsdag 1 september 2011

Ack ljuva loppisfynd


Årets "Kom igen kvinnor"-skräll

Oh nej! Nu är det dags igen. Årets skräll: En märker det på plötsligt frekventa statusuppdateringar på facebook, dock enbart av kvinnor. Syftet ska föreställa vara för en god sak: Öka medvetenheten om bröstcancer. 


"Ok damer nu är det den tiden på året igen, till stöd för bröstcancer-medvetenhet! Vi kommer alla ihåg förra årets omgång skrivandes bh-färg som din status ?..... eller hur vi vill ha våra handväskor? Bra, i år är det något annorlunda.

Du måste skriva din skostorlek (bara siffror) följt av ordet "cm" och hur lång tid det tar att fixa ditt hår... Kom ihåg att förra året deltog så många människor att det hamnade på nyheterna, och den ständiga uppdateringen av statusen påminde alla varför vi gör det här och hjälpte till att öka medvetenheten! Tala inte om för någon man vad status betyder, låt dem gissa! Och vänligen kopiera och klistra in (i ett meddelande) detta till alla dina kvinnliga vänner så vi kan försöka göra större väsen av det här än förra året! Jag gjorde min del ... nu din tur! Gå på damer ... och låt oss få alla män gissa!!"


Följande ingredienser ska ingå:  En antydan om "Den kvinnliga mystiken" som förväntas göra män perplexa och därmed öka kvinnors attraktionskraft. Ingå ska även ett  "TYPISKT K V I N N L I G T FENOMEN" som ska väcka alla kvinnors kollektiva erfarenheter och därmed skapa gemenskap, exempelvis: "Var ställer en sin handväska, hur många papiljotter en behöver när en ska locka håret, eller hur höga är klackarna på ens klackskor?" Intriguing!  Genererar det ökad medvetenhet? Bringar det mer pengar till forskning? Bidrar det till en syn på att en kvinna är mer än sina attiraljer? Går fler kvinnor och undersöker sina bröst för att få tidig diagnos? Jag skulle inte tro det. Ilar skämsrysningarna tätt längs ryggraden? Javisst!

No more shopping...

Idag är första dagen på mitt överkonsumtionsfria år. Min hjärna försöker så klart motarbeta mig och komma på massor med saker som jag skulle vilja ha: Exempelvis en kamera av märket Leica som är alldeles väldans dyr, trots att jag har en systemkamera som jag fortfarande håller på att lära mig funktionerna på. Ett par röda byxor som jag plötsligt inte kan vara utan, trots att jag aldrig haft ett par sådana tidigare. Igår kände jag mig tvungen att köpa ett durkslag som i färgen matchade min bricka. Samtidigt så rotade jag runt lite extra i garderoben i morse och fann kläder med prislappen kvar. Helt oanvända. Så det ska nog gå bra det här. Jag undrar vad jag kommer att öppna upp för tankeutrymme, när jag låter den del av mig vila som tänker mycket på saker som går att köpa.

Så... vad innebär ingen överkonsumtion för mig? Ingen klädshopping. Inga prylar eller pinaler till hemmet, såvida inte något högst oumbärligt går sönder, som kylskåpet. Inga nya appar till mobilen. Inga svulstiga magasin som jag egentligen inte ens etiskt kan stå för att jag läser ibland. 
Att ta del av kulturutbud som film, litteratur, konstutställningar, museum är okej. (Dock inte köpa mer skönlitterära böcker förrän jag läst de olästa som står i bokhyllan. Vilket lär ta ett år.)
Och jag har okejat loppisar för mig själv. Åker i stort sett bara på somrarna och där får jag bara köpa sådant som är riktigt unikt, och som är så tjusigt, praktiskt och till överkomligt pris att det vore skam att lämna den till sitt öde.