Lite tankar om biologi

Jag har gått några gånger i en singelmammagrupp för att träffa personer i liknande situation. Gruppen bestod av en blandning av kvinnor som mer eller mindre "råkat" bli gravida på det gamla vanligaste sättet, och de som gjort som jag: genom assisterad insemination på klinik. Gemensamt hos samtliga var en längtan efter att få barn. En av kvinnorna hade inseminerats både med donerade ägg och spermier. Vid flera tillfällen sa hon lite urskuldande att hon inte var genetisk förälder till barnet i magen. Jag förstod först inte vad hon menade, och när insikten sedan slog mig så tyckte jag att det var så sorgligt. Att hetsen på genetiskt ursprung var så starkt förankrat i henne att hon inte kunde bortse från det, trots att hon rent biologiskt bär barnet i sin egen kropp och ingen annan kommer att kunna påstå att hon inte är barnets förälder.

Biologi kan endast vara viktigt hos heterosexuella par där båda har den fysiska förmågan att reproducera sig och är kompatibla med varandra. Alla som inte faller inom den kategorin måste ställas inför en omvärdering av vikten av biologi: homosexuella par, heterosexuella par där ena parten är transperson, heterosexuella par varav den ena parten (eller båda) av någon fysisk anledning inte har fungerande sädesceller, par som av olika anledningar väljer att adoptera, styvföräldrar som verkligen knyter an till sin partners barn, osv.

Jag är övertygad om att anknytning och föräldraskap handlar om fysisk och mental närvaro och närhet, inte biologi.