I min mage bor en mycket liten människa...

... som sparkar så att magen står åt alla håll och kanter. Den lilla människan beräknas komma ut någon gång i november.

Mitt barn är mycket välplanerat. Jag den starka längtan efter ett barn kickade in för 1,5 år sedan funderade intensivt igenom om jag var redo att ta steget att skaffa barn på egen hand. Jag analyserade mitt liv och ventilerade med nära och kära för att få respons för mina tankar. För att jag ska känna trygghet behöver jag ett jobb som jag tycker mycket om, och en ekonomi som lämnar utrymme för oväntade utgifter, sparande och det lilla extra någon gång ibland. Ett hem som är mitt, som är fint och som innehåller det nödvändigaste. Ett tryggt kärleksfullt kontaktnät med mycket stöd, och en bonus möjlighet till lite avlastning någon gång ibland (med det sagt inte nödvändigt ett kontaktnät som består av blodsband, utan i mitt fall mycket goda vänner). Ett inre harmoniskt lugn. Allt det insåg jag fanns där, det enda som saknades var en partner. Alltså stod jag plötsligt i ett valet att vänta in en partner för att inom ett mycket oklart tidspann få barn, eller försöka skaffa barn själv och vänta in en livskamrat i lugn och ro. Så här sitter jag nu, med bara några få veckor kvar innan jag blir en förälder, mycket glad och trygg med mitt beslut att skaffa barn på egen hand. 

Den lilla människan har kommit till genom att jag for till Köpenhamn och inseminerade på klinik, alltså genom sk assisterad insemination, som jag bekostade själv. I Sverige finns det nämligen en lag som säger att jag inte får inseminera i vårt avlånga land, eftersom jag inte lever med någon partner. I våras fick partierna rösta om lagförslaget igen för att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera även i Sverige. Det tyckte inte Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var någon bra idé.