- Gissa könsorganet! är en omåttligt populär sedvänja som hör till om den blivande föräldern inte redan tagit reda på detta spännande fakta. Huruvida leken även lämnar utrymme för den kommande individens sociala kön lämnas osagt (men jag skulle gissa att med snopp-snippajakten följer en, enligt vårt samhälles rådande normer, socialt accepterad tillhörande könsrollskostym.)
- Att oblygt kommentera den gravidas ökade omfång är en annan populär tradition. Gärna i kombination med onomatopoetiskt läte.
- Att känna och klämma på den gravida, då en som gravid är något av allmänt gods. (Detta stör mig än så länge inte så mycket. Det kan dock ha att göra med att jag skaffar barn på egen hand, och därmed är fysisk kontakt för tillfället obefintlig. Så jag får väl kalla det "ömsesidigt" utnyttjande av oxytocin.)
Mycket kan jag leva med, men könshetsen kring mitt ofödda barn gör mig allt mer frustrerad för varje dag som går. Att mitt barn i första hand är en produkt av sitt könsorgan och inte en individ får det att puttra i mig av indignation. Ändå sedan embryostadiet har folk uttalat sina förutsägelser och önskningar kring mitt ofödda barns biologiska könstillhörighet. Jag har vridit och vänt på fenomenet. Om gissningarna endast handlar om vilket könsorgan barnet har, så känns "leken" plötsligt ganska... absurd. Men om det handlar om hela det snäva förväntade könsrollspaketet som följer med när en vet vad det är för kön, så är det i bästa fall begränsande. Oavsett mitt barns biologiska kön, så önskar jag, kräver jag, att att hen får ett förbehållslöst bemötande som individ, utrymme att utforska och pröva sitt sociala kön, precis som när jag lär känna en ny "vuxen" person, där nyfikenhet får råda i upptäckandet av denne persons egenskaper, känsloliv, kunskaper, åsikter och förmågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar